Att förlora ett dinosaurieben eller två

Just nu är jag inne i en period då jag rör mig mycket genom staden. Byter ideligen bussar, tunnelbanor, sätter mig på fik, bibliotek, affärsmöten, fullmäktigesalar och dinosauriesalar på Naturhistoriska samt några andra mindre offentliga ställen.
På alla dessa platser finns oändliga möjligheter att förlägga mössor, vantar samt ett och annat dinosaurieben. Denna vecka har jag redan förlorat, busskort, en grå tröja samt som sagt var ett dinosaurieben i plast. Det är alltid lika frustrerande.
Att inte komma innanför spärrarna är att inte höra till och höra till är viktigt. Tröjan är en del av mig och dinosauriebenet en del av min sons självuppfattning (kanske). Inom oss finns ständigt den där rädslan att förlora en del av sig själv, det vi tror att vi är.

Sorgen att förlora en ägodel som vi värderar är viktig samtidigt är det ständigt nödvändigt i vår att tingen tyngda tid att kämpa emot. Vi är inte våra ting men vad är vi då?

Allt kan förloras även en katt i tunnelbanan
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s